Musikteorins grunder

När man vill skriva ner musik - så att den kan läsas och spelas av andra - använder man sig av så kallad notskrift. Själva tonerna skrivs med hjälp av noter, vilka är runda "ovaler" som antingen är ifyllda (helt svarta) eller inte ifyllda. Dessa ovaler förses sedan ofta med ett "skaft" - ett lodrät streck - som ibland också har en liten "flagga" i toppen. Kombinationerna av ifylld eller inte ifylld oval, samt skaft och typ av flagga gör att man i notskriften kan bestämma hur långt eller hur kort en ton ska spelas.

När man sen skriver in noterna i ett notsystem kan man betrakta det man skriver som en matematisk graf med två axlar. Den horisontella axeln berättar hur musiken fortlöper i tid - man läser från vänster till höger. Den vertikala axeln berättar vilken tonhöjd som ska spelas - höga toner skrivs högt upp i notsystemet och låga toner långt ner i notsystemet.

Notsystem

Ett notsystem består av fem linjer och fyra mellanrum. Dagens fem linjer har tillkommit genom musikhistorien för att det ska bli så lättläst och lättspelat som möjligt. På dessa fem linjer och mellan dessa fyra mellanrum sätter man ut noterna och det ryms därav fem + fyra noter i notsystemet.

Det finns ju dock fler toner än nio. Ett sätt att skriva dessa är att använda sig av så kallade tillfälliga hjälpstreck, vilka fungerar som en kort extra tillfällig linje. Beroende på hur hög eller hur låg den önskade tonen är, kan man sätta fler hjälpstreck under eller över varandra, så som den första och den sista noten har i bilden till höger.

Tonnamn

I vårat västerländska tonsystem utgår man från sju grundtoner eller så kallade stamtoner. Dessa grundtoner är helt enkelt de sju första bokstäverna i alfabetet. A B C D E F G (och tillbaka till A igen). Stamtonerna är de toner som är de vita tangenterna på ett piano. Om vi placerar stamtonerna på ett pianoklaviatur så ser det ut som på bilden till höger. Som du ser har ett pianoklaviatur många vita tangenter. Vad det gäller alfabets sju första bokstäver - så har man kommit till "G" så börjar man sedan om på "A" igen.

Som du också märker så finns det svarta tangenter mellan vissa av de vita tangenterna. Det gör att det inte riktigt är samma "avstånd" mellan stamtonerna. När man talar om avstånd mellan olika toner så brukar man använda sig av begreppen helt tonsteg och halvt tonsteg. Mellan till exempel "A" och "B" så finns det en svart tangent. Att spela från "A" till "B" kallas att spela ett helt tonsteg, likaså från "C" till "D" eller från "F" till "G".

Men mellan "E" och "F" och mellan "B" och "C" finns ingen svart tangent, att spela mellan dessa kallas att hoppa ett halvt tonsteg. Så fort du inte har någon tangent mellan den ton du ska till, så hoppar du ett halvt tonsteg och om du har en tangent mellan, så hoppar du ett helt tonsteg. Det här systemet gäller förvisso också de svarta tangenterna. Om man exempelvis vill spela från "E" till "den svarta tangenten precis till höger om F" så spelar man också ett helt tonsteg. Om man spelar från "den svarta tangenten precis till höger om C" till "D" så spelar man följdaktligen ett halvt tonsteg. Man kan med det här tankesättet konstatera att vårt musiksystem består av 12 halva tonsteg - och sen börjar det om igen.

Om vi går till tonen F på pianot och vill hoppa ett halvt tonsteg upp (åt höger), vad heter då den tonen? Detta kallas att höja tonen och då heter den Fiss, höjer vi C så heter den Ciss och så vidare .

Kort och gott man lägger till ändelsen -iss om man vill höja en ton ett halvt tonsteg. I notskriften görs detta med ett korsförtecken - # - före den not man vill höja.

Om vi istället går till tonen G på pianot och vill hoppa ett halvt tonsteg neråt (åt vänster), heter den Fiss då? Detta kallas att sänka tonen och då heter den Gess, sänker vi D heter den Dess och så vidare. Man lägger alltså till ändelsen -ess om man vill sänka tonen ett halvt tonsteg (undantag - ett sänkt E heter Ess och ett sänkt A heter Ass). I notskriften görs detta med ett b-förtecken - b - före den not man vill sänka. Fiss och Gess är alltså samma ton på pianot men de "stavas annorlunda", liksom Ciss/Dess, Diss/Ess, Giss/Ass, och Aiss/Bess.

Förtecken

  • # = korsförtecken höjer efterföljande ton ett halvt tonsteg och ger tonändelsen -iss.
  • b = b-förtecken sänker efterföljande ton ett halvt tonsteg och ger tonändelsen -ess.

Klaver

Om man vill spela toner som ligger lågt ovanför eller långt under notsystemets fem linjer så får man väldigt många hjälpstreck, vilket blir svårtläst. Lösningen är att använda sig utav så kallade klaver. En klav är en slags "nyckel" som talar om var i systemet en förutbestämd not befinner sig. Faktum är att ett notsystem som saknar klav egentligen inte går att spela - det behövs en nyckel för att bestämma vilka toner som menas.

De vanligaste klaverna är G-klav (diskantklav) och F-klav (basklav). G-klaven talar om var tonen g sitter i notsystemet. F-klaven talar om var tonen f sitter i notsystemet.

Men klaverna talar inte bara om vilken ton de pekar ut i systemet utan även i vilken oktav den befinner sig. Om du tänker dig ett piano bild så finns ju tonen g på flera ställen.

Olika typer av instrument använder den klav som passa bäst för just det instrumentet. En elbas eller en cello spelas helst från F-klav. En tvärflöjt eller en fiol spelas helst från G-klav. Ett piano använder båda klaverna samtidigt - då vänsterhanden skrivs i F-klav och högerhanden i G-klav.

För att unvika missförstånd när tonerna skrivs i text så skrivs tonerna i stora oktaven med stor bokstav, lilla oktaven med liten bokstav, ettstrukna oktaven med liten bokstav och en etta, tvåstrukna oktaven med liten bokstav och en tvåa och så vidare.

Titta på nedanstående bild för en överblick över oktaverna och deras placering i notsystemet - med tillhörande klaver - och placering på pianot. Lägg märker till hur F-klaven och G-klaven "möts" i lilla och ettstrukna oktaven. Toner i det registret kan skrivas i båda klaverna.